lördag 31 december 2011

Nyårspyssel

Hemkommen till Härnösand igen med lite Jerusalem-längtan. Passade på att sysselsätta mig med tvätt (tre maskiner!), dammsugning, renbäddning och nyårspyssel:


1. Samla youghurtburkar och frys vatten.

2. Stapla isblocken och "vattna ihop" dem.

3. Klart!

Det var lite marigt att få ihop en ljuslykta när det inte finns snö att stötta med i själva byggandet. Det fick bli en dubbel baslinje med isblock. Isen var också lite svår att få ur burkarna, men en hink varmvatten där jag snabbt doppade burkarna gjorde att isen släppte bra. Tyvärr sprack en del yoghurtburkar av den expanderande isen (typ hälften av hinkarna), så jag kan nog inte få nog många burkar inför nästa lykta...
  
För att få lyktan att sitta ihop vattnade jag den medan jag byggde så isblocken frös fast i varandra. Som ljus funkar gravljus bra. De brinner länge och sotar inte. Testade först med en marschall, men då var jag rädd isen skulle smälta och lyktan rasa ihop. Nu lyser den fint och välkomnande, nyårskvällen kan få börja!


GOTT NYTT ÅR!

fredag 30 december 2011

Jalla, bye!


I boken som jag läst på denna resa har det också blivit dags för Bovet att lämna Jerusalem. Man anar hur fäst han är vid staden:
”Stunden att lemna Jerusalem var kommen. Jag skulle velat altjemt fördröja den. Jag kunde knappt besluta mig att säga ett sista farvär åt dessa murar, som jag så länge önskat se, att till det förflutna, till mina hågkomsters antal räkna det, som jag under en så lång tid varit van att hafva framför mig såsom ett hopp och ett ideal.”
Liksom Bovet har fäst sig vid murarna är det gatustenarna i Gamla Stan som jag känner lite extra för. Om jag sitter hämma i Härnösand och blundar kan jag fysiskt KÄNNA hur släta de känns under mina skosulor när jag promenerar på bazargatorna. Naturligtvis är det också Holy Sepulchre, St Marks och St James som jag saknar.

Igår morse var det dags för mig att resa hem. Jag gjorde en sista promenad genom stan, gick till Aroma, facebookade lite, till Holy Sepulchre och tände några ljus, till St Marks och St James samt Versave och Muristan. 

Morgonkaffe och wifi på Aroma


Tände ljus vid Graven

Versave - inte samma utan HDL & EA!

Abuna S och Sayidna M

Bye, bye Holy Land!
Securitykollen var bedrövlig! Jag som trodde det skulle gå lättare nu när jag hade nytt pass, men icke! Eftersom passet var utfärdat dagen innan avresan blev jag grundlilgt kollad i en timme och tio minuter av två kontrollanter. Fick till och med dra ner byxan samt lämna ifrån mig BH:n innan de släppte igenom mig. OK, jag vill verkligen inte att någon bomb ska råka komma med planet - och bara JAG vet ju att jag är ofarlig. Men ändå - den kontrollen jag blev utsatt för gör att många drar sig för att besöka landet igen. Dock inte jag, hade tänkt återvända för att fira Holy Fire och den ortodoxa påsken. Men nu - Jalla Bye! Nu blir det att blogga från Sverige igen i några månader. 

onsdag 28 december 2011

Öken

Morgonpromenad till wifi....

Ut i Öknen!

Vid Döda Haver, laddar batterierna!

Cykamoren i Jerico

Fruktmarknaden i Jerico

En bra dag med andra ord!

Några bilder från igår

Al Aqsa och Olivberget by night
Jättemenorah vid Jaffagate, Channukka firas!
Tog en promenad på Jabbal Mukabbe, träffade getter...

Mysigt café i Ein Karem



Betlehem vet hur man julpyntar!

El Fashem i Beit Jala - grillad kyckling!
Det går åt många skyltar i THL!


En ny kompis!


Frihet att upptäcka!


Felix Bovet (författaren till boken jag reser med) föredrog att resa i mycket liten grupp och tänkte sig skrämma bort eventuella bovar med pistoler från Marseille utan vare sig kulor eller krut:
”Jag har sagt att man vid resor i Palestina vanligen ackorderar med en dragoman, som för ett visst pris om dagen förser den resande med tält, hästar och lifsmedel. För besparings och i synnerhet för mera trygghets skull sluter man sig vanligen tillsamman i en karavan. Detta sätt att resa är beqvämt i ett afseende, ty man har alls icke att oroa sig för tillvarelsens små materiella nödvändigheter; man finner hvarje afton under sitt tält den säng, hvaruti man aftonen förut hvilat, och när man en gång vant sig vid dragomannens kök, så behöfver man icke dagligen göra farliga försök i matväg.
   Under föregående utflygter hade jag fått uppskatta hvad denna resemethod kan hafva beqvämt, men jag förblef dock öfvertygad, att den mest beqväma sak i verlden är friheten. - Tanken på att vara genom ett kontrakt lemnad i händerna på en dragoman, som bestämmer huru man skall tillbringa sin dag, bestämmer timmen då man skall stiga upp och då man skall lägga sig, och som helt oförmodadt kommer att afbryta middagsluren eller måltiden, liksom kommendören i Don Juan eller såsom de fordna deligenskonduktörerna, - denna tanke, säger jag, var mig icke mer än lagom behaglig. Det syntes mig också att detta medförande af sitt tält, likt trädgårdssnäckan, för att der hvarje afton draga sig tillbaka, var att från resan borttaga dess förnämsta behag, ovissheten och lokalfärgen. Det var tämmligen likt dessa långa jernvägsresor, t.ex. från Paris till Bayonne, der man knappt har någon annan öfveraskning än att på hvarje station återfinna samma buffet och samma väntningssal.
   Jag gaf således min trogne Hannah del af min önskan att resa ensam, utan tält och utan kök, och frågade honom om denna idé vore verkställbar, föreslående honom att följa mig. Hhannah - jag bekänner att jag vanligtvis helt kort kallade honom Jean för att spara mina lungor,  - Hhannah svarade att mitt förslag mycket väl kunde verkställas, ifall jag icke vore rädd att en och annan gång ligga i ett fårhus, och om jag förstod konsten att i nödfall nöja mig med en apelsin och vatten; vi skulle nog dessutom finna herberge i Tiberias och i något kloster på Karmel.
   Följaktligen skaffade han monkrer, och jag gjorde mina tillrusningar för afresan. Jag hyrde tre hästar, en för Hhannah, en för mina saker och en för mig sjelf. De två monkrerna skulle efter vana, göra resan till fots. Såsom säkerhetsmått hade jag i gördelen två pistoler,  köpta i Marseille, dagen före min afresa. I Orienten är det alldeles nödvändigt för att göra sig respekterad, att bära vapen. Sannt är, att jag icke hade några kulor och fåfängt försökt att skaffa mig litet krut i Jerusalem. I sjelfva verket var jag rätt nöjd därmed, ty det syntes mig särdeles motbjudande att fläcka det heliga landet med blod.”
Jag sympatiserar mer och mer med denne Bovet! Precis på samma sätt resonerar jag när jag reser här. Jag riktigt ryser när jag ser turistbussar stanna till och en hel flock, ibland till och med lika klädda, turister strömmar ut för att som på givet tecken ta några kort för att sedan bli infösta i bussen igen och köras vidare. HU! De resor som jag själv har varit med att arrangera är något bättre, de flesta av dem, och tar mer hänsyn till resenärernas önskemål. Men ganska ofta har jag även där märkt att deras resepedagog i sin iver att visa så mycket som möjligt av landet jagar upp gruppen i ett omöjligt tempo, så det efter resan blir ett virrvarr av intryck som kan vara svåra att reda ut när man kommer hem. 

Tacka vet jag resor man gör i riktigt små grupper eller på egen hand. Då får man möjlighet att följa intressanta människor man möter eller göra oplanerade avstickare! Visst mått av strapatser skapar också minnen som är obetalbara! Jag minns min allra första natt i Jerusalem för 21 år sedan, när jag och Helena skulle hitta någonstans att sova i Gamla Stan och hur vi så småningom lyckades få ett par madrasser på taket någonstans i Christian Quarter. Dagen därpå måste det ha varit någon av påskdagarna - för det klämtades i klockor och slogs på nån bräda plus skränades från ett minaret 20 meter bredvid oss! Oplanerat, impulsivt och galet roligt! Åker man i alltför organiserad form går man miste om allt detta! Min resefilosofi har varit, och är fortfarande; ”Less is more”. Genom att fokusera på några få saker kan man bli lite av en expert på dessa grejer och lär sig med tiden att se nyanser i detta. Andra får flänga på och hinna med så mycket som möjligt, medan jag satsar på mina nörderier (Holy Fire, Processioner, St James, Via dolorosa, Födelsekyrkan, Assariyye, Wadi Nar, Wadi Kelt, Jerico och öken). 
I dag bär det av ut till öknen igen och jag ser mycket fram emot den sterila stillhet som råder där. Det har regnat en del så jag tror inte vi kommer att kunna ta oss till wadi Kelt, men det går ändå att göra en liten avstickare för att sitta en stund och reflektera över livet på en sanddyn! Tanken skärps i öknen och jag brukar ofta känna mig stärkt efteråt - I den stillhet som råder hör man lättare Gud? 




Utanför Beit Sahour, vid Mar Sabaklostret

tisdag 27 december 2011

Hålet efter roten...


Det känns som vart man än vänder sig i det Heliga Landet så finns det en kyrka, synagoga eller moské som markerar en speciellt helig plats. En plats jag tycker är cool och lätt bizarr är ”det heliga korsets kyrka” som ligger i västra Jerusalem, inte så långt ifrån Knesset.
Bovet, min ”guru” på denna resa var där 1858:
”I den sista dal, som man har att genomtåga, ser man, vid pass 200 steg till höger om vägen, en vacker byggnad med höga murar; det är det heliga korsets kloster. Det är bebodt endast af fem georgiske munkar; hvilkas gärstfrihet och fördragsamhet berömmas; man skulle också kunna berömma deras mod; ty de äro mycket blottställde för Bedouinernas och de fanatiske muselmännens plundringar. Det är icke många år sedan araberna en natt gjorde sig herrar deraf och mördade archimandriten. 
   Hvarje kloster i det heliga landet fäster vid sitt namn något minne, som helgar det. Det ifrågavarande påstår sig i sin kyrka kunna visa, väl icke sjelfva Jesu kors, men åtminstone det hål, hvaruti det träd var planteradt, af hvilket korset gjordes. Men, nu nog för idag af legender och kloster!”
Ojoj, det verkar som själva Bovet, som i hela boken hittills så plikttroget skildrar det han upplever får nog! Jag ler lite när jag tänker på detta kloster - hålet från trädet som korset var gjort av...! Hur troligt är det, på en skala, att man kan hålla reda på detta? Låter mer som någon ville få till ett eget ”holy place” och hittade på det hela... Men när man kommer dit och ser med vilken iver och andakt munkarna än idag sköter om sitt kloster fylls jag ändå av vördnad. Vilken fantastisk historia, och vilket kulturarv att vårda! ”Hålet efter roten till trädet som blev ett kors”...!!!



http://www.biblewalks.com/Sites/CrossMonastery.html


Kors-kyrkan

måndag 26 december 2011

Syrianer och armenier

Ingen resa till Jerusalem känns komplett utan ett sedvanligt besök i klostren St Marks och St James. I St Marks blev vi bjudna på kaffe av Fr Moshe och bytte lite nyheter. Ett par från Schweiz var också där så vi fick bända lite med både engelska, tyska och arabiska för att kunna kommunicera. Så trevligt! Sedan hastade vi vidare för att gå på vesper i St James. Som vanligt var det fullt med turister från början av vespern och som vanligt hann dessa gå innan sången kom igång. Synd för dem att de missade den bästa delen!





Det Heliga Landet gör sig bäst på plats!

Jag fortsätter med Bovets bok, nu är han på väg till Jerico genom Juda öken. Han gör en massa avbrott för att citera olika ställen i Bibeln. Öknen ger honom associationer både till psalm 23 och hur Jesus frestas i öknen samt några andra passande ställen. Han ursäktar sina ständiga avbrott:
”Jag är ledsen att göra så många afbrott, och jag vet sannerligen icke när jag ska hinna fram till Jericho. Vid varje steg, då man genomreser det heliga landet, ser man något minne framstå som hindrar att skynda fram. En resa i detta land är en oupphörlig kommentar till Skriften. Detta har blifvit anmärkt hundrade gånger, men jag säger det ännu en gång, emedan det är hundrade gånger mera sannt än jag kunnat föreställa mig. Man har icke behof hvarken af stor lärdom eller synnerligen skarp iakttagelseförmåga, eller mycken inbillningskraft, för att hafva nytta af en dylik resa. Allt kommer och söker upp oss. Den enda saknad man känner, är att man nödgas låta så mycket gå förbi; man har kommit ut för öfverflödets tvekan (iémbarras de la richesse).”
En sak jag funderar mycket på är att när man är här så är det verkligen som Bovet skriver att olika bibelställen ”flashar” förbi i medvetandet, men jag frustreras över att det är så lite koppling åt andra hållet för många människor, till och med hos några av de som har teologi och kyrka som yrke! Jag har mött folk, både inom kyrka och akademi, som är tämligen ointresserade av de fysiska platserna men ”går igång på” bibelställen, teologer, teologier och psalmer. 
För mig ”flashar” det åt båda hållen. När jag är här, och besöker specifika ställen, har jag alltid några celler i hjärnan som aktiverar olika bibelpassager. När jag är hemma och läser i bibeln eller sjunger en psalm flashar minnesbilder från de verkliga ställena upp i mitt inre. Ytterst berikande flashar! Jag trodde i min naivitet att det var så för de flesta. Men nej! En del verkar föredra de tänkta ställena och ”barnens-bibel-teckningarna” istället för verklighetens Betlehem, Jerusalem, Nasaret... osv. Ställen som jag är övertygad om att de skulle berika mångas fromhetsliv och kunskapande.
På gott och på ont. Många gånger har jag stött på gråtande människor som har problem att förena ”barnens-bibel-bilderna” med dagens geografi. Typ de som blir chockade att man inte ständigt rider på åsnor och går i sandaler här. För en del slutar kollisionen med en personlig katastrof och man blir sjuk på riktigt, typ får ”Jerusalemsyndromet” och hamnar på hispan. Men, om jag får vara lite vass (och det är ju min blogg så jag tillåter mig det). Det verkligt galna är att tro att det Heliga Landet gör sig bäst i Bibeln eller i psalmboken!


Juda öken, på vägen till Jericho



söndag 25 december 2011

Försköning?

Det pågår en "försköningskampanj" i Jaffa Gate. Gatustenarna har brutits upp och lagts om, nya bänkar, nya stolpar, nya gatuljus. Som ett led i denna "försköning" är det någon kommunnisse som bestämt att vissa stötande skyltar ska bort. SCSC har fått plocka ner sin skylt - den anses ful eftersom den innehåller för många ord. Kommunen föreslog att det längsta ordet kan tas bort. Efter att ha kollat med dem som vet tas istället "study" bort så i framtiden kommer det heta "Swedish Christian Centre". Eftersom centret ligger i det armeniska kvarteret tycker kristna i staden det är fint med en skylt som ger en hint om att det också huserar kristna i Jerusalem och vill således inte att "Christian" ska försvinna. 


SCSC i dag
SCSC förut


Möte med Jerusalem


När Felix Bovet i mitten av 1800-talet skulle åka till Jerusalem och var i Jaffa skriver han:
”Vägen ifrån Jaffa till Jerusalem anses vara föga säker; också beträda resande den nästan blott i karavaner. Så snart Imperatores (skeppet de anlänt i) passagerare sitgit iland fördelade de sig i grupper för att skaffa sig nödvändiga människor och hästar: Ryssarna begåfvo sig till grekiska klostret; Engelsmännen och Amerikanare till sina konsuler; katholikerna till fransiskaner-hospitalet, der allt är färdigt till uppbrott...”
Min tanke när jag läser detta är att hur du uppfattar det Heliga Landet beror i allra högsta grad på VEM det är som introducerar landet för dej. Och, fortfarande idag är det så! En så kallad ”balanserad” syn på det Heliga Landet är ursvårt att hitta. Guider, organisationer och också kyrkor har oftast en förhandsinställning om vilka som är ”the Good guys” och ”the Bad guys” här och överför sin åsikt på dej, antingen du vill eller inte.
Jag kommer ihåg min första resa hit 1990, när jag jobbade på en kibbutz i norra Israel. När vi var ute på en busstur och körde igenom en arabisk by förklarade guiden varför byn såg så smutsig ut med ”They don´t appreciate green grass as much as us, coming from Europe” och, det förfärliga uttalandet ”They are dirty by nature”. RYS! I andra grupper som jag rest med har jag också varit med om det omvända perspektivet när man förklarat att ”Israeler eller judarär ett särskilt krigiskt folk som gillar att djävlas med folk”. RYS!
Så mycket elände dessa guider ställer till med! Jag önskar att folk skulle kunna komma hit och få upptäcka landet på egen hand, utan påverkan från denna förhandsinställning. Först då kanske man skulle kunna upptäcka att båda, eller ALLA!, sidor här har nyanseringar!
För något år sedan var jag på en föreläsning av dr T. Hummel, en amerikan som specialstuderat pilgrimsresandet på 1800-talet. I korthet handlade den föreläsningen om att de olika kristna grupperna har olika preferenser beroende på hur de mottagits i det Heliga Landet. Är man fattig ryss och blir introducerad i landet av ortodoxa munkar är det säkert så att man bor i stora sovsalar under primitiva former, blir guidade på de heliga platserna som just ”Platser” (med stort P). Platserna blir ytterst viktiga och de ska skilja sig från andra platser genom sin utsmyckning. Ju heligare plats, desto mer oljelampor och ikonbilder! Blir man däremot introducerad av en konsul eller någon annan, vars vistelse i Jerusalem INTE går ut på religionen utan snarare politik eller handel - ser man på platserna som något helt annat. Man bor bekvämare och kontrasten blir större till alla andra pilgrimmer, vilket gör att man ser lite ner på denna ”massa”. Platserna är fortfarande viktiga - men det verkar som om de fysiska platserna snarare blir ett pittoreskt inslag i reserapporter än föremål för den egna fromheten. Hummel beskrev det som att protestanter mer ”går igång” på TANKEN av de bibliska platserna än den verkliga platsen. Eftersom Jerusalem och Betlehem ändrats en hel del sedan Jesu tid vill protestanter ofta ”tänka bort” nutiden när de närmar sig graven, födelseplatsen eller andra ställen. Helst vill en protestant kanske sitta i öknen eller vid en bäckfåra och det ska se ut som om Jesus när som helst skulle kunna komma invandrande i det sceneri man har framför sig. Många protestanter uppskattar kanske därför Gordons Golgata (Trädgårdsgraven) mer än Holy Sepulchre (Gravkyrkan).
Hur man ser på varandra är också olika, berättade T. Hummel. En protestant som ser en ortodox har en tendens att fnysa föraktfullt och säga ”Tingel-tangel!”, medan en ortodox som ser ett protestant fnyser och säger ”turist!”. Svårt blir det då i detta inter-kristna möte.

lördag 24 december 2011

Jul i Betlehem

Laddar i Silwan för att fira Julafton!
Porten var öppen!


Folkvimmel på krubbtorget
Träffade tomten! Han är i Betlehem!
Mat!
Mer mat!


fredag 23 december 2011

Jerusalem, dag ett

Silwan

Procession (höll på att missa den, hade tagit fel på tiden !!!)

Utanför kopterna vid st 9

Dyngporten

 Vi sov som klubbade när vi kom fram, typ 12-13 timmar. Sedan promenad genom gamla stan, Holy Sepulchre, Mamilla - lunch ute!, påhälsning hos armenierna, kopterna och nu Jerusalem Hotel för en tidig middag. 


Det känns oerhört nice att vara här igen! Inser när jag går på gatorna och känner dofterna hur mycket jag saknat staden! Jerusalem har en stor plats i mitt hjärta!


Solen skiner, det äär ca 20 grader varmt och vi trivs alla med att slippa julhetsen, julmaten och Kalle Anka. Nu chiken Yalla Yalla och shish kebab. Och en slurk Cremisan. Argilehdoften sprider sig också och snart blir det den vanliga underhållningen på Jerusalem Hotel. Raed gör sig redo med sin table. Ouden ligger på en stol så klackarna i taket! Here we go! Allt känns precis som om det bara var några dagar sedan jag flyttade härifrån.

torsdag 22 december 2011

Felix Bovet


Min nördbok på resan...

Boken ”Resa i det heliga landet” (Felix Bovet) bjuder på en del positiva överaskningar. Speciellt trevligt tycker jag det är att läsa om hans första möte med människorna och landet. I många reseskildringar som jag läst har det varit ett litet ovanifrånperspektiv, att resenären ser ner på platserna, händelserna och människorna som något primitivt. Bovet är åtminstone i början av boken
Några exempel:
På båten mellan Malta och Alexandria beskriver Bovet en man som är lite annorlunda klädd och som blir hånad och utfryst av de andra på båten. Det är en ortodox jude i sina särpräglade kläder. Att Bovet är en ”iakttagare”och människovän lyser klart igenom texten:
”Denne man, föraktad af alla och föremål för åtlöje, är den passagerare, som mest af alla intresserar mig. Sedan han slutat sin bön närmar jag mig honom och tilltalar honom på tyska. Hans buttra ansigte antager då ett uttryck av glädje, hans drag lifvas, och han uppreser sig skyndsamt...”
Sedan samtalar de om tro, den hebreiska bibeln och Messiasväntan. 
Ett annat ställe, s. 32, som jag tycker ger en positiv bild av Bovet är när han beskriver sitt möte med Alexandria:
”Du vet, att man ganska ofta känner sig bedragen under en resa, emedan verkligheten är vida under det som man drömt. Detta har icke varit händelsen för mig; tvertom. Aldrig har jag kunnat tro att det fanns något hörn af verlden der localfärgen var så starkt framstående... (sedan brister han ut i en färgsprakande beskrivning av ”orienten”): ”Dessa män med nakna fötter, draperade i rödt och blått: dessa beslöjade qvinnor; dessa åsnor och kameler hafva utseende af att vara hemtade från den heliga historiens gamla bilder. Den promenad jag idag gjort i Alexandria tyces mig vara en promenad i ”Tusen och en natt”. Jag önskade kunna qvarhålla min föreställning allt hvad jag ser, ty allt, rent af allt är nytt för mig.”
Alltså, Bovet är helt förförd av det exotiska han upplever på sin resa och försöker vidöppet ta in allt. 
Emellertid verkar det som hans beskrivningar snabbt förändras i mötet med det annorlunda och för honom kaosartade. Han skriver:
”Jag föreställde mig att denna klara Afrikas sol hade något som utvidgade själen; men nej. Jag kan icke uttrycka, än mindre tydliggöra den känsla av torrhet, både physisk och moralisk, som här utströmmar öfverallt; -allt förvånar mig, allt gör djupt intryck på mina sinnen; men jag finner ingenting, på hvilket ögat kan hvila med nöje...”
Undrar hur förvirrad han blir av alla intryck, för å ena sidan beskriver han kaoset och bullret från människorna å andra sidan räknar han upp epoker, folkslag och individer som gjort betydande framsteg, typ Platon, Ptolemaierna, några kyrkofäder, grekerna, Alexander...

Arlanda...

Så sitter vi på Arlanda och ska fördriva 5,5 timmar tills flyget går. Inget kaffeställe har öppnat än, men vi roar oss bäst det går. Tjuvarnas Jul, del 22 eller biskoparnas brev om dopet. Gissa vilka som gör vad!


Bättre förr...?

När jag läser inledningen till Bovets bok filosoferar jag över två saker.


För det första är skillnaden mellan då och nu påtaglig när det gäller förhandsinställningen till de folk och de kulturer som finns i Det Heliga Landet. Bovet pratar om "Människosläktets veteraner" och beskriver sin resa till Orienten som en slags resa efter kunskap i just kunskapens vagga. En enorm dyrkan skiner igenom texten som jag inte känner igen idag. Nuförtiden är det många som fnyser åt folken i Mellanöstern och tänker på dem som primitiva och krigiska. Ständiga nyhetsinslag om konflikter mellan israeler och palestinier bidrar starkt till detta synsätt.


Den andra saken som jag funderar på är Bovets inställning till sitt eget pilgrimsskap: 


"ehuru jag mindre hade för afsigt att roa mig, än att förskaffa mig kunskaper, så är min resebeskrifning dock alldeles icke en vetenskaplig resa. Jag ägde ingalunda alla de nödvändiga kunskaperna för ett dylikt företag. Jag har rest icke uti hopp att kunna göra vetenskapen stora tjenster, utan för min egen undervisning. Framförallt är jag en pilgrim: jag ville bese ställen som voro mig kära, och kunna bereda plats i mitt minne för sådant, som ända hitintills funnit plats endast i min föreställning."

"Jag ville se, och jag har sett."

"Ja, jag har sett; Gud har välsignat min pilgrimsfärd och låtit mig deraf hemta mera frukt än jag hade hoppats"


Nu när Vi kommit mer än halvvägs till Arlanda grunnar jag på den sista av Bovets meningar och hoppas Gud ska välsigna vår resa så vi får med oss mer intryck, erfarenheter och klokskaper än vad vi hade hoppats. För egen del är detta en viktig tanke. I mitt förra pass - det som jag var tvungen att byta ut - hade jag stämplar efter 15 resor (på 4,5 år); Ibland när jag reser kanske jag har alldeles för låga förväntningar om vad jag ska uppleva? Därför ber jag nu till Gud att han ska välsigna min resa så jag får mer ut av den än vad jag hoppas! Bra bön faktiskt inför en resa som denna!

Lift off

Så har resan inletts! Denna resa är nog den mest impulsiva ever till The Holy Land. Efter en intensiv höst och många turer fram och tillbaka - också om vart jag ska fira jul, lät jag mig i förrgår övertalas av Ewa o Per att följa med till Jerusalem. Enda kruxet var att mitt pass inte skulle funka att resa in på eftersom det går ut i mars. Så jag gick till polisen i Härnösand och ansökte om nytt. Igår hade det ännu inte kommit men när tanken på Jerusalem var född både hos mig och fam W beslöt jag mig för att "det får bära eller brista" - i värsta fall kan jag ta ett sånt där rosa nödpass på Arlanda för dyr peng, för nu ville jag verkligen åka!


Som tur är behövdes inget rosa pass, idag på förmiddagen kom det efterlängtade sms:et från polisen att jag kunde hämta passet! YES!


Så nu sitter jag på nattYbussen till Arlanda för att i morgon fm flyga till Tel Aviv. Det är ca fem månader sedan jag var där sist och det ska verkligen bli trevligt att återse staden! Jag ringde Ali för att ge tid när han ska hämta fam W på Ben Gurion. Jag sa inte att jag skulle komma, tänkte att jag ville se hans min när jag dyker upp! 


På senare tid har jag försökt hitta lämplig bok att resa med, och denna gång fick det bli en fransk reseskildring från mitten av 1800-talet som jag hittat på ett antikvariat i Uppsala. Bovet heter författaren och boken heter: "Resa i det heliga landet"  


Den börjar så här:


"De få dagar, som förflöto mellan mitt beslut och min afresa, voro till den grad uppfyllde af tillredelser för resan, att jag ingen tid hafva för reflexion...."


Känner så igen mig i detta. Skulle tro Bovet hade fler dagar på sig att packa än jag, men vi delar alltså känslan av att kasta oss iväg utan tankeutrymme...

Ska meditera lite över detta och kanske återkommer jag med en reflektion från Arlanda. Vi har några timmar där i morgon bitti... 


Moster och morbror, fortfarande i Härnösand

tisdag 20 december 2011

Väskan packas!

YES! Så plötsligt idag blev det beslut! Jag far på en liten julresa! Väskan, var är den? PASSET går ju ut i mars och dit jag ska måste det vara giltigt sex månader efter planerad hemkomst!!! Ujujuj, nu blev goda råd dyra. Men eftersom jag sökte nytt pass igår finns det chanser att det hinner bli klart till i morgon. Annars får det lov att bli ett sådant där rosa nöd-pass som man kan fixa på Arlanda när jag kommer dit i morgon. 


Så NICE att den här resan blev av ändå! 


Vart jag ska? Ja.... vart tror ni.....?

lördag 17 december 2011

Uppsala

Åter i Uppsala, men den här gången utan "bal på slottet". Försöker överleva ändå. Fika på Storken, promenad genom stan, mycket är sig likt. Mycket känns annorlunda. Visst borde det vara snö nu? Juldekorationerna gör sig inte riktigt annars! 


Jag tänder ett ljus...


lördag 10 december 2011

Nobelfesten

Jag gillar att titta på nobel-TV! Både prisutdelningen och banketten. Vilken bra tradition vi har i Sverige att dela ut pris för bedrifter inom vetenskap! Kemi, fysik, ekonomi känns lite suspekt eftersom man inte riktigt förstår vad det handlar om. Fredspriset och litteraturpriset är något som man någorlunda kan begripa sig på så jag tycker alltid att dessa tal är spännande!


De klassiska musikstyckena tycker jag är så passande, nu en pucciniaria! RYSNINGAR! Fantastiskt bra! Men så är jag ett stort Puccini-fan!


Bäst av allt är att se själva middagen, balen och minglet. Eftersom det bara är tre veckor sedan mitt "Cinderella moment" i Uppsala blir jag så sentimental och avundsjuk på att än en gång få hoppa i min klänning och virvla runt i dans...


Något nobelpris tar jag nog aldrig, men idag fick jag en välbehövlig egoboast när jag fick se listan på medverkande på konferensen "Människor och tro" i Skellefteå i vår; tänk att jag och självaste Ylva Eggehorn som jag är en stor fan av står med i samma lista! Nåja - det kanske också innebär att inte någon kommer på mina två seminarier om Jerusalem...


http://www.bilda.nu/sv/Startsidan/Aktuellt/Seminariedag-Manniskor-och-tro-i-Skelleftea/


onsdag 7 december 2011

Tack!!!!!

Tack alla vänner som gjorde min 
födelsedag till en riktig festdag! 



Tänk att en vanlig gråmulen onsdag plötsligt kan förvandlas till en minnesvärd dag! Kanske mest av allt, tack Facebook! Det började redan innan midnatt med pling i mobilen med jämna mellanrum och så har det sedan hållit på hela dagen! Har inte riktigt räknat alla gratulationer, men långt över hundra vänner har velat framföra sitt grattis! Jag blir rörd, ödmjuk och ler från öra till öra just nu!


Sedan tillkommer trevliga telefonsamtal, sms, påhälsningar och mail. Helt överväldigande! Undrar om inte brorsbarnens skönsång i mobilen var höjdpunkten! Underbart! Kollegornas sång på jobbet gick heller inte av för hackor och lägger sig som ett varmt minne i mitt hjärta.


Kvällen blev också lyckad med kaffefrämmande gånger fyra och sedan kompisens besök och frossandet i god sushi! Kul att kunna "slamsa bort" en kväll med att vara seriöst oseriös! Nu ska jag försöka kapsla in denna dag som ett ljust minne och räkna ner till nästa födelsedag om 365 dagar.


Love to you all!
xxx

lördag 3 december 2011

Vänner!

Tänk att det tar lång tid att bygga upp en vänskap 
när det tar sekunder att rasera den...


Idag känner jag mig ödmjuk och tacksam över vilka fina vänner jag har! Melodikryssarfrukost hos moster och morbror, sedan lunch hos T och middag hos M. Jag känner mig rik som har så fina vänner i Härnösand trots att jag bara bott här i knappa två år. TACK E, P, T & M!

tisdag 29 november 2011

Trädet utanför

Utanför fönstret till mitt arbetsrum står ett stort träd på andra sidan gatan. Det känns som det är mycket nära och jag brukar ibland känna det som om trädet pratar med mig. Låter kanske som det brunnit totalt för mig, men kort sagt; jag gillar detta träd. Jag följer årstidernas skiftningar i lövverket.

När jag började jobbet efter sommaren var trädet grönt och frodigt. Man kunde inte se igenom lövverket, det var som en grön koloss stod utanför och kikade in på mej där jag försökte jobba. Mitt liv hade också lagt in turboväxeln. Jag reste än hit och än dit, ständigt på språng och jag vill nog säga att jag tog ut svängarna till max. Och ångrar inget.

Sedan kom hösten och bladen började gulna lite smått. I oktober såg man tydligt att det var en ny årstid på ingång. 

November kom och löven började singla till marken ett efter ett. Några få löv försökte klamra sig fast, och eftersom hösten har varit onormalt mild och varm kunde dessa löv envist hänga kvar anmärkningsvärt länge. Så kom det ett oväder med mycket blåst i lördags och sedan kom den kalla snön igår. Dessa envisa löv flög av och virvlade bort. I går när jag kom till jobbet var trädet helt bart. Fast som tur var hade det kommit lite snö som skylde det nakna trädet. Även om man VET att snön och kylan skulle komma känns det lite sorgset.

Även jag går in i en annan fas. Advent betyder att vi på stiftet kan ägna oss lite mer åt pappersgöra och olika avslut. I församlingarna är man fullt upptagna att fira advent, så därför finns det tid att reflektera. Se tillbaka på det som varit och dra upp nya idéer inför våren. 

För rätt som det är sprätter det till under snön när de uppsvällda knopparna gör sig redo för en ny vår. Då måste man vara beredd! Oj, vad jag längtar till denna vår! Men. Jag antar att jag först måste pressa mig igenom denna vinter.

Så ett litet ökenmodercitat (ur "Ökenfädernas tänkespråk" Artos) som jag gillar:

"Amma Theodora sade: "Kämpa för att komma in genom den trånga porten (Luk 13:23). Träden kan inte bära frukt utan att ha tagit emot vinterns stormar och skurar, och på samma sätt är det med oss..."



måndag 21 november 2011

Cinderella-moment

Helgen har varit magisk! Eller helgen, det har varit långhelg i fyra dagar för min del. Jag hade den stora äran att närvara i Uppsala när 67 nya professorer skulle installeras av universitetets Rektor magnificus och bli installandi.  Extra hedersamt var det naturligtvis att få bli bjuden på denna baluns av professor Jim. TACK JIM!


Under veckan har de olika nya professorerna fått hålla installationsföreläsningar i sina ämnen som på ett sätt som "vanligt folk" kan ta del av. Snacka om folkbildning! Jim gjorde ett MYCKET bra jobb och höll en intressant föreläsning på ämnet: "Nya Testamentets exegetik som akademiskt ämne med relevans för andra ämnen och för alla människor" Föreläsningen bjöd på klokhet, några skratt och en del att klura på. Som det ska vara. Helt strålande på bra svenska dessutom vilket är en extra utmaning för en relativt nyinflyttad amerikan! Hatten av!


I fredags hölls själva installationsakten i universitetsaulan och det var sååå spännande att få vara med! I flera veckor har jag letat lämplig klänning och klurat ut hur jag ska få på mig, och GÅ i ett par "klackeskor". Innan hade jag gruvat mig en hel del för när jag provat klänningen hemma har jag känt mig så utklädd, och i taxin våndades jag när min klänning kändes enormt stor med allt tyll som flöt upp på instrumentpanelen i bilen. När vi väl kom till universitetsaulan så såg jag genast att det var flera andra damer som också hade tyll i sina galaklänningar, och att min klänning verkligen platsade! DÅ andades jag ut och mitt allra bästa festhumör infann sig! Vi fick platser uppe i galleriet trots att aulan där nere inte var fullsatt - lite snopet, men vi satt på främsta raden och fick magnifik överblick!


http://www.unt.se/uppsala/24unt-nya-professorer-installerades-1539375.aspx


Efteråt var det så dags för bal på slottet! En buss hämtade oss från aulan och svängde upp till Uppsala slott. Vilken magnifik känsla det var att få skrida in och uppför alla stentrapporna i slottet! Vi bjöds på champange i trappan och letade oss fram till vårt bord.


Vi höll till i Riddarsalen där det var festdukat med kandelabrar och bordsmarsalker i vita kostymer och vita handskar. Jag räknade i bordsplaceringslistan till 102 professorer i salen! Det är inte utan att man blir ödmjuk inför den samlade kunskapen i rummet! Jag hamnade med Jim tvärs över bordet och den nya professorn i nationalekomomi till höger. nice, nice! Det var massor att prata om och humöret var verkligen på topp! Jag tror bestämt jag satt och log från öra till öra hela kvällen! Orden tar nästan slut när jag tänker på vilken toppenkväll det var...


Menyn:
Kallrökt lax med pocherat tryffelägg samt spenatbröd
Helstekt hängmörad entrecote med murkelsås samt råstekta rotsaker
Hallonbomb med vintrig fruktsallad


Drycker: 
Vinum Universitatis Prosecco 2010
Vinum Universitatis Bianco di Custoza 2010
Vinum Universitatis Valpolicella Superiore 2007
Vinum Universitatis Recioto della Valpolicella 2007
(Universitetet har tydligen en egen vingård!)


Efter middagen blev vi "anförda" av vår bordsmarsalk till kaffe och avec en trappa upp i slottet, tror det var själva vinden! Myyysigt! Under tiden röjdes Riddarsalen så att dansen till livemusiken kunde ta vid. Min kavaljer var verkligen en fena på att dansa! Jag själv är verkligen usel på att dansa, men Jim kunde på något vis få det att se ut som dans ändå, vilket kräver stor skicklighet. Jag snurrades och snurrades och i slutet av en låt blev jag vikt bakåt i en klassisk Hollywoodposé, magiskt säger jag bara att få ha varit med om det!


Förrätten

Jag och professor Jim

Installationsakten i universitetsaulan

Galleriet på slottet
När man ville hämta andan kunde man gå in i ett jättelikt galleri och titta på slottets konst. Där kändes det som jag hamnat i en Jane Austen-film, det var verkligen känsla att glida runt i balklänning med en "Mr Darcy" vid armen. WOW!


Nu hänger min klänning i sin påse i garderoben och jag sitter och deppar lite i någon slags post-installations-melankoli och undrar om jag någonsin hamnar på "bal på slottet" igen. Det gav verkligen mersmak på alla sätt! 


När Askungen i fortsättningen frågar "Vad är väl en bal på slottet?" svarar jag: "Everything plus lite till....!" Och suckar. Djupt!