Mässa

Varje onsdag får vi fira mässa tillsammans på arbetstid! Det är stiftskansliet, domkyrkoförsamlingen och Vårsta Diakonigård plus naturligtvis välkommet för vem som helst som vill vara med att komma. Eftersom domkyrkan håller på att renoveras är vi nu i Missionskyrkan.

Prästerna från domkyrkan, Vårsta och stiftet turas om att leda mässan tillsammans med en diakon samt några "vanliga" medarbetare. Idag var det min tur att som "vanlig" vara med och läsa text och leda en bön.

Mässfall heter det om prästen blir sjuk eller försover sig, men nu blev det nästan mässfall då diakonen tappat rösten! Ojoj. Från att "bara" ha ansvar för en psaltartextläsning och en förbön blev det till att också leda tackbön samt vara med vid själva utdelandet. Att vara med och dela ut nattvard har jag gjort flera gånger förr, det känns inte konstigt alls, bara kul! 


Men framdukningen och avdukningen av altaret är det moment som jag tycker är svårast. Under dukningen sjunger man en psalm, men under avdukningen är det knäpptyst och man har mångas blickar på sig. Egentligen är det inte svårt, det man har tagit fram ska tillbaka på ett litet sidobord. Men när jag går där med de olika sakerna börjar jag fundera om det är OK att skymma när prästen håller på att duka av? Men att försöka gå bakom prästen där han står bakom altaret blir trångt och känns mer fel. Då man inte kan fråga i "skarpt läge" gjorde jag det som kändes mest logiskt, jag greppade alla grejer utom de saker som brukar stå på altaret och gick rakaste vägen till sidobordet och ställde de där. Ingen sa något så jag utgår från att det är så man gör. 


Det bästa med dagens mässa var att få stå så nära när instiftelseorden lästes. Snacka om första parkett, ca en meter ifrån bara. Jag tycker om att studera de olika rörelserna som prästen gör under själva "mysteriedelen" av nattvarden - alla gör LITE olika, och dessa olikheter är det som skapar en spännande dynamik. Extra tjusigt är det när präster med stora nävar ska göra dessa ganska sirliga rörelsemönster, då kan jag ibland bli riktigt rörd!

Lite sorgligt kändes det att det var sista mässan innan sommaren, men samtidigt så infinner sig sommarlovskänslan nu. Leif hade en kanonbra betraktelse över begreppet "Bäst före" och  "bäst efter". Är sommaren bäst före, under eller efter? Före sommaren - som nu - har jag ju allt kvar. Stora och små projekt håller på att ta form i mitt huvud, Jerusalemresan om några veckor är betald men ännu kvar att utföra. Under tiden sommaren pågår går allt i regel så fort. Vips kan den ta slut så jag brukar passa på att njuta så mycket jag bara kan. Efter sommarledigheten i augusti är sommaren kvar i minnen och bilder och de historier jag kan berätta för kollegor och vänner när man träffas igen. Min slutsats är därför att sommarledigheten är bra JÄMT; före, under OCH efter!

Så slutade vi mässan med att sjunga "Den blomstertid nu kommer!" Of course! Så nice! Har nu sommarkänsla i kroppen och det känns mycket trögt att sitta vid skrivbordet på jobbet med en vecka kvar till sommarlovet!