Felix Bovet

Min nördbok på resan...

Boken ”Resa i det heliga landet” (Felix Bovet) bjuder på en del positiva överaskningar. Speciellt trevligt tycker jag det är att läsa om hans första möte med människorna och landet. I många reseskildringar som jag läst har det varit ett litet ovanifrånperspektiv, att resenären ser ner på platserna, händelserna och människorna som något primitivt. Bovet är åtminstone i början av boken

Några exempel:

På båten mellan Malta och Alexandria beskriver Bovet en man som är lite annorlunda klädd och som blir hånad och utfryst av de andra på båten. Det är en ortodox jude i sina särpräglade kläder. Att Bovet är en ”iakttagare”och människovän lyser klart igenom texten:

”Denne man, föraktad af alla och föremål för åtlöje, är den passagerare, som mest af alla intresserar mig. Sedan han slutat sin bön närmar jag mig honom och tilltalar honom på tyska. Hans buttra ansigte antager då ett uttryck av glädje, hans drag lifvas, och han uppreser sig skyndsamt...”

Sedan samtalar de om tro, den hebreiska bibeln och Messiasväntan. 

Ett annat ställe, s. 32, som jag tycker ger en positiv bild av Bovet är när han beskriver sitt möte med Alexandria:

”Du vet, att man ganska ofta känner sig bedragen under en resa, emedan verkligheten är vida under det som man drömt. Detta har icke varit händelsen för mig; tvertom. Aldrig har jag kunnat tro att det fanns något hörn af verlden der localfärgen var så starkt framstående... (sedan brister han ut i en färgsprakande beskrivning av ”orienten”): ”Dessa män med nakna fötter, draperade i rödt och blått: dessa beslöjade qvinnor; dessa åsnor och kameler hafva utseende af att vara hemtade från den heliga historiens gamla bilder. Den promenad jag idag gjort i Alexandria tyces mig vara en promenad i ”Tusen och en natt”. Jag önskade kunna qvarhålla min föreställning allt hvad jag ser, ty allt, rent af allt är nytt för mig.”

Alltså, Bovet är helt förförd av det exotiska han upplever på sin resa och försöker vidöppet ta in allt. 

Emellertid verkar det som hans beskrivningar snabbt förändras i mötet med det annorlunda och för honom kaosartade. Han skriver:

”Jag föreställde mig att denna klara Afrikas sol hade något som utvidgade själen; men nej. Jag kan icke uttrycka, än mindre tydliggöra den känsla av torrhet, både physisk och moralisk, som här utströmmar öfverallt; -allt förvånar mig, allt gör djupt intryck på mina sinnen; men jag finner ingenting, på hvilket ögat kan hvila med nöje...”

Undrar hur förvirrad han blir av alla intryck, för å ena sidan beskriver han kaoset och bullret från människorna å andra sidan räknar han upp epoker, folkslag och individer som gjort betydande framsteg, typ Platon, Ptolemaierna, några kyrkofäder, grekerna, Alexander...