Tema "Andlighet"!

Retreaten fortsätter och nyss hade vi en meditation över begreppet "Andlighet". Jag höll i meditationen. Tänkte att det var lite märklig slump som gjort att just jag skulle reflektera över detta begrepp. Jag ser mig inte som "Andlig". Jag kan till och med värja mig mot begreppet och tycka det tynger av förpliktelser. Jag tror det härrör sig från min uppväxt i kyrkan där jag hade fått för mig att man skulle KÄNNA om man trodde. Det räckte liksom inte med att bara tro. Eller känslan skulle fungera som ett kvitto på själva tron. Så hade jag fått för mig, och jag satt och sneglade avundsjukt på de som verkade känna mycket på diverse olika möten och gudstjänster... Och så satt jag där själv på dessa möten och försökte pressa fram en känsla som skulle vara ett tecken på att jag trodde. Det blev sällan bra. Nu försöker jag förlita mig istället...

Fotspår i sanden En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds. När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.
HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.

Den här dikten illustrerar ett synsätt som jag försöker bejaka. En förlitan att det finns någon som ser mig och som bär mig genom svåra passager i livet. Skulle jag gå omkring och försöka känna Gud dag och natt kommer jag förmodligen in i en återvändsgränd. En känsla kan vara så tillfällig och flyktig. Känslor är som vimplar i vinden - de fladdrar än hit och än dit. Om jag istället bestämmer mig för att jag tror och tar eventuella känslor som en gåva kanske det är mer beständigt? Tillit till, och förtröstan på Gud - det är det som får bära mig mellan känsloyttringarna! Konstigt nog (eller förmodligen inte konstigt alls) kommer känslan att jag tror oftare när jag inte eftersträvar eller begär den!

Kristi himmefärdskyrka på Olivberget. Kaxigt reser sig spiran mot himlen! Credo!