Inledningstexten tycker jag allra bäst om och den heter som boken, "Alla mina rum":
Kom in i mitt hus och dela Glädjen med mej,
men räds inte att även möta Sorgen.
I mitt hus finns rum för allt som kan rymmas
i en människas brokiga värld.
Här har Styrkan och Svagheten varsitt rum
liksom Ensamheten och Rädslan.
Friden, Lugnet och Förnöjsamheten
bor alldeles intill Skulden, Oron och Sårbarheten.
Alla har sitt eget rum, men ibland händer det
att man för en tid måste bo tillsammans med någon.
Dessa dagar kan Saknad bo med Tacksamhet
och Hopplösheten får dela rum med Längtan.
Kom in i mitt hus och var den du är.
Här kan ingenting förvåna, här är ingenting fel.
Här kan du alltid finna någon som är du,
någon att möta och delge det som blev ditt.
Idag på eftermiddagen satt moster och jag och samtalade om detta med rum. En del människor klarar bara av att vara i ett rum i taget. Är det Sorgen och Saknaden som dominerar vill man inte besöka Glädjen och Skrattet. Men vi resonerade som så att sorgen inte blir mindre för att man ibland skrattar och har kul. Kan man gå mellan sina rum märker man hur man kan hämta kraft i glädjerummen för att uthärda de jobbiga rummen. Några kanske undviker de jobbiga rummen, typ låser och slänger bort nyckeln? Det blir en slags trauma där allt som kan leda tanken till vad som finns i det låsta rummet undviks, och man slutar som ett neurotiskt vrak. Nej, det gäller att hitta sitt eget paradis på jorden... Någonstans...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar