Korstecken

Jag sitter och filosoferar över korstecknet. När en präst säger "I faderns, sonens och den helige andens namn" gör jag ofta korstecknet. Det känns bra. Ibland, om jag till exempel är i en frikyrka kan det kännas lite obekvämt, för jag blir ofta ensam som gör korstecknet. I Jerusalem, i processionen, gör man säkert ett femtiotal korstecken under den halvtimme som processionen tar. Där är det mer naturligt. Här hemma, i Svenska kyrkan, blir det ett par korstecken. Typ ett när jag går in i kyrkan (om jag kommer ihåg) och ett vid välsignelsen.

När jag började göra korstecken tänkte jag många gånger på kopplingen mellan hjärta och hjärna i rörelsen. Min egen tro är ofta "uppe i hjärnan" och genom korstecknet påminner jag mig själv om att bejaka BÅDE hjärta och hjärna när det gäller tro! Så i tecknandet filosoferar jag för mig själv: "I hjärna och hjärta och hela mig (sidorörelsen)" finns Gud.

Nu, det senaste året tänker jag mig "nål och tråd" när jag gör korstecknet. Mitt hjärta behöver bli helt igen efter att ha blivit körd i en mixer alldeles för många gånger. Därför gillar jag mässan och att jag där kan få motta välsignelsen som för mig samtidigt blir en riktigt bra bön. Och det funkar! Eller håller på att fungera. För varje korstecken och varje "korsstygn" blir livet lättare att leva! Det gäller bara att se tecknen. I förrgår kändes det nästan som om Gud själv skrev mig på näsan när en bil med registreringsnumret "Tillit" svängde ut framför mig (!!!)