Lånelöfte

Såhär på våren innan trädgårdsarbetet kommit igång på allvar blir jag lite extra ambivalent och drömmande... Tänk om jag hade ett EGET hus (ja, på riktigt liksom. Rå om, äga, och framför allt bestämma över). Så kollar jag lite på hemnet sådär lite "på skoj". Hoppsan hejsan, nu råkade jag se ett litet hus här i Härnösand som har "alla rätt". Promenadavstånd till jobbet, inga trappor, stor balkong, stor trädgård, inte för många rum... Planerna och drömmarna kickar igång. Jag tänkte att jag kan ju alltid gå in på banken och kolla liksom. Kanske får jag inget lånelöfte och då kan jag ju börja så i jorden här där jag bor istället. 

Inne på banken fick jag lite flashback till förra gången jag bad om lånelöfte. Året var 2003 och jag hade precis sålt mitt hus i Örnsköldsvik för sisådär 500.000 kronor. Några månader efter husförsäljningen stegade jag in på banken och ville låna lika mycket pengar till en lägenhet inne i stan. "Ska du inte vänta tills du träffar en man?" frågade bankkvinnan. Jag blev lite paff. Vad fasen frågade hon mig? Jag var 34 år, tjänade bra med pengar, hade inga skulder förutom CSN, inga betalningsanmärkningar och tillsvidareanställning. Jag svarade henne att "Nej, det tänker jag faktiskt inte göra!". Bankkvinnan krävde då att mina föräldrar både skulle gå i borgen för mig och dels sätta sina respektive hus i pant för att jag skulle få låna. Lagom tillplattad och en känsla av att ha blivit omyndigförklarad lämnade jag banken och kom aldrig tillbaka. I min nya bank var lånet inga som helst problem med en fin nyproducerad lägenhet som säkerhet. Jag bodde riktigt bra i den lägenheten på kajkanten och sålde den när jag bodde i Jerusalem för en nätt vinst på ett par hundra tusen kronor. 

Nu har jag nytt lånelöfte och ska gå och titta på hus. Det enda jag kommer att fråga mig är om jag skulle trivas i huset, jag tänker INTE vänta på eventuell man för att livet ska gå vidare!