Idag har det varit ett kaos av känslor. Gråt och sorg, varvat med skratt och mer tårar. Hela dagen. Vi har haft begravning av moster Ewa. En stor del av släkten var samlad och en massa vänner. Alla med en massa berättelser om Ewa, ljusa minnen. Fina dikter och till och med en nyskriven sång.
Jag brukar ibland komma ihåg att anteckna ord eller meningar som på ett speciellt sätt "talar" till mig, idag blev det så många saker att det mest bara blev ett enda stort trassel på mina tankar. Men nu när jag sitter och summerar dagen poppar några saker upp:
- Kerstin citerade någon som sagt; "gråt inte för jag är död, jag finns inom dej..." Precis så känns det nu. Det känns som det vore helt omöjligt att Ewa faktiskt är död, jag kan ju höra hennes röst inom mig, och jag vet, ibland nästan plågsamt tydligt, vad hon skulle ge mig för livsråd. Jag hoppas hon fortsätter sitta i mitt inre som en liten supportande röst!
- "Genom vissa människor har Gud älskat mig mycket". Så sa Gunilla, en annan av Ewas vänner. Jag funderar fortfarande på hur jag tolkar detta, men känner att det säger mig något. Ibland, när livet har varit riktgt djävligt har det slutit upp människor i min närhet som hjälpt mig igenom svårigheter. Är det ett sätt för Gud att älska mig kanske?
- Anders berättade att när han tänkte på Ewa tänkte han i termer av tillit. Ewa visade sådan tillit till människor att de växte i hennes närhet. Jag har själv upplevt detta många gånger. Typ kommit till Ewa med allehanda tankar och bekymmer och sedan gått ifrån mötet med en känsla att jag fått insikt, blivit lite mognare, vuxit... Ewa hade en förmåga att gjuta livsmod i människor i sin omgivning genom att visa tillit till den inre kapaciteten i varje människa. Det är stort!
- Lotta pratade om livsmodet Ewa visade, och hur detta livsmod blivit så starkt och tydligt nu de senaste åren. Fiffig tanke, tänker jag. Det är svårt att visa livsmod om allt bara går som på räls. Det är när det blåser man kan skilja agnarna från vetet. Ewas livsmod var faktiskt extraordinärt! Ett exempel som jag kommer plocka fram och tänka på ofta för att själv försöka skrapa ihop lite livsmod för egen del.
Dagens känsla av stolthet kom under psalmsången i kyrkan. Vi var ganska många i kyrkan som skulle ta farväl av Ewa. Vi var förvisso ledsna, men vi sjöng så taket lyfte! Lena, som är kantor i kyrkan sa i sitt tal att det "luuat" i 'na när hon satt där vid orgeln. Det är kanske inte jättevanligt med sådan kraftfull psalmsång på en begravning? Jag tror i alla fall inte det. Och mitt i sorgen var det så skönt att få klämma i ordentligt i psalm 766:
Jag tror på en Gud, som är helig och varm, som ger kampglöd och identitet, en helande Gud som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud, som gråter med mig, när jag gråter så allting är gråt, en tröstande Gud som kan trösta likt den, som väntar tills gråten gått åt.
Jag tror på en Gud, som bor inom mig och som bor i allt utanför, en skrattande Gud som vill skratta med mig, som lever med mig när jag dör.
Jag höll inget tal på Ewas begravning. Det var lite för mycket kaos i hjärnan för det. Jag tänkte desto mer. Och tänker... Livet blir inte detsamma nu när hon är borta. Strax innan Ewa dog sa hon något i stil med att "alla går nog omkring och tror att man själv är en ganska stor pusselbit i livet, men när det kommer till kritan är det inte så. Världen fortsätter snurra ändå, utan oss...". Men nja, Ewa var faktiskt en stor pusselbit för mig! Jag kanske kan se mönster och mening utan den pusselbiten, men det kommer alltid att finnas ett hål där den biten låg!
Skickat via Blogsy
