Nu är det lite "lugnet före stormen" för min del. I morgon är det lugnt på jobbet. Ett planeringsmöte bara. Sedan kompledig i dagarna tre. Sedan brakar det igång. För en tid sedan fick jag frågan om jag ville åka med en grupp till Jerusalem. But of course, blev mitt svar. Nu börjar jag vara lite nervös, det är ju självaste Luleå stift som vill ha med mig som reseledare. Vi snackar alltså biskop och (nästan) hela laguppställningen av kanslipersonal. Gah, vad jag börjar känna mig liten. Kommer programmet att funka? Kommer ingen att tappa pass, bryta fot, vricka fot, bli matförgiftad, bli bestulen, gå vilse. Må alla bokningar som jag gjort gälla när vi väl är på plats. Må nivån bli på lämplig nivå. Må alla trivas. Måtte ingen längta hem...
Det finns många garvade Jerusalemrävar i kyrksverige, men de har valt mig. Måtte jag fixa detta. Det är naturligtvis en stor ära, men också en stor utmaning. Nu sitter jag och går igenom programmet och säkrar upp lite här och var. Kollar att restaurangerna grejar vegetariskt, gluten och lactoskost. Kollar att någon möter upp som det är utlovat och kollar bussen en tredje gång.
När jag hållit i resepedagogutbildningar har jag styrkt under vikten av att checka av med de religiösa kalendrarna innan man sätter igång med planeringarna. Ha! Om jag levt som jag lärt hade jag observerat minnesdagen över fallna soldater och offer för terrorism (måndag 5 maj) och Självaste självständighetsdagen (tisdag 6 maj). När vi är där alltså. Som pedagog tänker jag nu om och på vilket sätt vi kan inkludera detta i programmet så det ska se "tänkt" ut. Kan bli bra, men kan också bli lite för mycket trängsel och köer...
Be en bön och håll tummarna för mig, på lördag startar resan!
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar