Det första Alfred frågade efter när han kom och hälsade på var mina barn. Var fanns de någonstans? Det är klart att en sådan fråga får mig att fundera lite. Tåget har ju gått för min del och det står ganska klart för mig att det aldrig kommer att bli några barn. I alla fall inga egna. Känns emellanåt lite lagomt vemodigt faktiskt. Samtidigt är det ju så att med mitt schema har jag konstaterat att jag inte hinner med att ha hund, hur sjutton skulle det då funka med barn?
Ikväll var jag över till min far och Ellinor på middag och där var också Alfred. Kul, tänkte jag att få "hänga lite" med honom. Ha! Han är av en sort som pratar mycket och hela tiden. Om ALLT! Nu var det pyamasparty, Star Wars Lego och lasersvärd. Jag fick knappt någon syl i vädret och inte heller pappa och Ellinor fick möjlighet att säga något. Men uj, vad go han är, min brorsson!
Men nu. Hemma i friden och med fötterna nedsänkta i ett fotbad och thékoppen bredvid så inser jag att livet är hyffsat bra som det är. Utan barn. Jag kan ju "låna" syskonbarnen ibland, som jag för övrigt även är Gudmor för. Det tror jag är lämplig dos...
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar