Jerusalem

Å, vilken trevlig grupp jag reser med! Luleå stiftkansli känns nu som Goa vänner. Allihopa! Vi började studieresan redan på Arlanda med en lysande introduktion till Jerusalem av förre generalkonsuln, Nils Eliasson. Sedan resa supertidig söndagmorgon, flyg, landa, stadspromenad, lite procession i gravkyrkan, Bulghourji (armenisk restaurang) och somna som klubbad.

Igår var vi i Betlehem hela dagen med allt vad det kan innebära; födelsekyrkan, mur, herdarnas äng, deheishe, beduintältet, lemonad, shop... En fridfull andaktsstund vid herdarnas äng var en av höjdpunkterna!

Idag kör jag ett beprövat grepp; workshop i gamla stan - tid att göra möten. Jerusalem är lite av en adventskalender, man vet inte vad/vem man stöter på och vad man får uppleva om man provar en ny gränd. Gruppen är uppdelad i mindre grupper där de får ett "eget" kvarter att utforska i några timmar. Jag har skickat med dem frågor typ; hur är stämningen i kvarteret, vilka kända ställen finns där?, vad pratar man om.... Osv. Uppgiften är kreativ och det ska bli mycket kul att ikväll höra "redovisningarna"!

Workshopen ger mig en lite stund att sitta på internetcafé och reflektera lite på egen hand. Jag känner att jag behöver fundera lite på mitt förhållande till Jerusalem. Visst känns staden fortfarande som en del av mig, men faktiskt inte lika central längre. Jag tycker om att besöka staden, men det är så mycket förändringar att jag känner att jag inte riktigt hänger med. Konflikten känns också tung och lite lätt ointressant att prata om. När jag träffar mina vänner här tycker jag det är betydligt roligare att prata om privata saker.... Typ livet, hur det går för barnen, vad planerna med huset är och gemensamma bekanta. Kommer vi in på konflikten är det som att slå på en bandspelare med ett gammalt kassettband. Inget ändras till det bättre och det blir ganska tröttsamt att lyssna på. Eftersom detta är en väsentlig del av mina vänners verklighet lyssnar jag naturligtvis och ställer följdfrågor. Men innerst inne vill jag sitta med min kaffekopp och bara vara i mina egna tankar.

Kanske låter som en oengagerad inställning... Och det går lite i vågor för mig också. Men just idag, i detta nu, känner jag så, och när jag ser mig omkring här på caféet undrar jag om inte detta sätt att "blunda för realiteterna" är ganska vanligt? Hur skulle man annars kunna stå ut med Jerusalem?

 

 

Skickat via Blogsy