måndag 23 februari 2015

Melkitiska kyrkan i Haifa

Det blev en mycket lång dag idag. Jag vaknade på Arlanda 04.15, och nu 19 timmar senare sitter jag i sängen hos the Rosary Sisters i Haifa och försöker veckla ut allt jag varit med om idag. Av alla saker vi har gjort idag är det besöket hos Haifas Melkitiska församling som jag är speciellt tacksam över och som jag ska försöka sätta ord på.

Vi träffade Fr Agapios Saádeh i Mar Elias Katedral. Det blev ett mycket trevligt möte där han berättade om de kristnas situation i allmänhet och sin församling i synnerhet. När många andra församlingar krymper i storlek på ett mycket bekymmersamt sätt, så man befarar att de inom kort riskerar att dö ut fullständigt eller bli muséer, så växer den melkitiska församlingen i Hafia något år från år. Mest på grund av inflytt till staden. Att vara kristen i vare sig Israel eller Palestina är på många håll svårt. Men Haifa kännetecknas av inte bara tolerans, utan även samarbete, påpekade Fr Agapios. Han kunde visa detta mycket konkret genom att det bredvid kyrksalen låg en sal till som används under Ramadan när muslimerna behöver mötesplatser!

"Man kan inte vara kristen om man är trångsynt", säger Fr Agapios. Ett dilemma som de kristna i det Heliga Landet har är att muslimer ibland buntar ihop de inhemska kristna med Väst i stort och de kristna här obland får stå till svars för allmänt ogillande av Väst, och då speciellt USA...

Efter detta möte skulle vi få vara med och fira mässa. Fr Agapios gick igenom de fyra momenten i mässan:

  • Förberedelsen - Prästen förbereder inför mässan bakom ikonostasen. Man hör prästen, men man ska inte se riktigt vad han gör. Hemlighetsmakeriet är så tvärt emot Svenska kyrkans rekommendation om "versus populum", där våra präster numera för det mesta står bakom altaret, vänd mot församlingen under instiftelsen. Melkiterna håller sig i det fördolda för att påminna om Jesu liv. Läser vi Bibeln får vi inte reda på så mycket om Jesu första trettio år. Födelsen i Betlehem står beskrivet, och likaså kan vi läsa om när han var 12 år och kom till Jerusalem - men resten? Jag tyckte förklaringen var riktigt häftig, ett helt nytt perspektiv på detta!
  • Ordet - Efter förberedelsen bärs Evangelieboken i procession runt i kyrkorummet tillsammans med två ljus som symboliserar Johannes döparen (den som förberedde vägen för Jesus) och rökelse sprids under detta varv. Sedan läser man från skriften, ofta från något av Paulus brev. En predikan följer sedan. Predikan var på arabiska, så jag kunde inte hänga med annat än några nyckelord här och var. Men stilen kunde jag studera. Fr Agapios var en mycket bra predikant som verkligen hade kontakt med sin församling. Han ställde några retoriska frågor och han pratade med stor närvaro och mycket hjärta, men ändå allvarligt och "vanligt".
  • Eukarestin - Brödet och vinet täcktes med en duk som skulle symbolisera gravläggningen. I själva förvandlingen skakade han duken ovanför brödet och vinet för att symbolisera hur marken rämnade i Jesu dödsögonblick. Sedan fick församlingen gå fram "när man kände för det" under fin sång från några försångare. Melodislingorna de sjöng kändes som en blandning mellan öst och väst. Men ett annat namn på melkitiska kyrkan är ju grekisk-katolska kyrkan och det är ju en balndning. Katoliker, men med östlig stil. Jag frågade Fr Agapios hur delaktig jag som protestant kan vara i mässan och han svarade "Christ is for everyone" och "Vår fader tar ALLA under sina vingar!". Alltå jag blev jätterörd! Så vackert! Lite nervös var jag under själva nattvardsgången eftersom man tar emot brödet som prästen doppar i vinet direkt i munnen. Ujuj. Men när jag väl stod där var det som en mycket naturlig sak. Vid ikonen efteråt började jag fundera lite på detta. Prästen är ju van detta. Hade det varit hemma med någon av mina prästkollegor hade det kännts mycket bakvänt, men här var det bara att falla in i ledet och göra som alla andra. När jag gick mot bänken började jag fnissa lite - DÅ kände jag smaken på brödet och vinet!! Brödet smakade som en vetelängd och minsann om de inte hade något slags Kiddush-vin! Det var sött och påminde lite om glögg!! Bulle och glögg, jo - men varför inte?
  • Sändningen - Sist i mässan tackar man Gud för allt och sjunger, sedan kom välsignelsen.

En trevlig sak var att kyrkan verkligen var FULL med folk! Gamla, unga, uppklädda, vardagsklädda... Nattvardskön blev maffig och stämningen var god. Det var en helt vanlig gudstjänst, men ett gudstjänsdeltagande som vi på många håll bara drömmer om! Det kändes så gott att få vara med om detta och jag kommer somna helt uppfylld av denna goa känsla! Hit vill jag verkligen ta grupper i fortsättningen, hur inspirerande som helst!

 

2 kommentarer:

  1. Vilken upplevelse! Och du beskriver så levande!
    Härligt att få ta del av andra traditioner.
    Rosary Sisters, är det klostret uppe på Karmel?
    inger

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ett litet charmigt guesthouse nära den Melkitiska kyrkan

      Radera