Äntligen kom sommaren. Och det med besked! Synd bara att semestern är slut och jobbet dragit igång. Idag hade jag styrfart på jobbet ända fram till lunchtid. Då blev värmen och den stillastående luften helt outhärdlig och jag höll på att kvamna av i värmen. Efter eftermiddagsfikat kompade jag ut och stack ut på sjön där det var sålt och bara ljuvligt. Jag fick upp båda seglen utan bekymmer och kryssade ut i norra sundet i 5,5 knop och bra lutning på skutan i de klen vindarna. Kände mig ganska kompetent. Nu börjar grunderna i soloseqglingen sitt och jag kan avslappnat njuta trots tjugo graders lutning.
I Sundhamn kokade jag kaffe, badade och filosoferade en stund innan jag sakta gled hem igen. Hemvägen fick bli med motor, vindarna hade mojnat. Väl hemma känner jag hur bra seglingen är för själen, men mindre bra för kroppen. Dubbla citodonbrus och ont i axlar, höfter, händer och rygg är priset jag får betala. Kanske beror lite på att jag stod upp hela dagen på jobbet. Bra för ryggen, men mindre bra för knäna tror jag.
Lite deppigt är det med en kropp som inte förmår att leva upp till viljan. Samtidigt är det kanske bra att jag är tjurskallig och håller på som jag gör ändå, för jag har ju träffat folk som fullständigt ger upp och låter minsta krämpa lamslå dem till passitivitet. Funderar på om jag ska försöka börj styrketräna och bygga upp en reservkraft så jag orkar mer nästa sommar. Men när hinner man sånt?
Ok. Den här bilden är kanske inte den elegantaste. Men jag njöt så hejdlöst här att jag bjuder på den. Spegelblankt hav, sol och vackert så det nästan gjorde ont. Jag stod och hade rodret mellan fötterna för att riktigt ta in allt. En säl glodde på mig ett tag, annars var det stilla och tomt i sundet.
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar